Dinosaur Jr. - Farm År: 2009 Bolag: Jagjaguwar Betyg: 4/5 Text: David Winsnes Dinosaur Jr. är ett av de viktigaste indierockbanden, någonsin. Jag avskyr egentligen att benämna ett band som ”viktigt”, men så är det faktiskt. Flera av skivorna släppta i slutet av 80-talet symboliserade en start på en ny epok, indierockens stora intrång i musikvärlden. You’re Living All Over Me är genial rakt igenom, fortfarande obestritt det bästa som bandet släppt ifrån sig. Bug, från 1988, ett år senare, är nästan lika smutsigt perfekt. Och så försvann bandet. Och kom tillbaka, tio år senare. Och släppte Beyond, som en påminnelse till alla uppstickare om vem som faktiskt fortfarande regerar, om vem som faktiskt fortfarande låter tuffast och mest jag-bryr-mig-inte-om-någonting. Om vem som fortfarande är det band som pekar finger åt skivbolagen och gör det hela på sitt eget vis. Alltid. En återförening som man bara kunnat drömma om blev sann. Nu kommer nästa del i bandets karriär. Den heter Farm. Ett album fullt av trasiga solon och sträva vokaler från J Mascis - precis det man kan förvänta sig av bandet. Misstolka inte, det här är på intet sätt någonting negativt. Man vet vad man får, men det spelar ingen roll. Det är inte revolutionerande på något sätt, men det låter så makalöst underbart att det inte spelar någon roll. Dinosaur Jr. behöver inte förändra sitt sound. De besitter redan ett av världens bästa. Jag känner mig dödlig. Det är första intrycket efter att ha lyssnat igenom skivan. Stenhårda gitarrattacker som låter närmast upprörande oplanerade. De dyker upp lite här och var, som att Mascis och Barlow synkar utan att behöva gå igenom någonting innan. Det låter som att Dinosaur Jr. har gått in och rivit av 12 låtar i ett huj och sedan slagit sönder elgitarrerna mot trumsetet. Mascis sjunger fantastiskt och melodierna är kanske bättre än någonsin. Fyra låtar sticker ut lite extra. Öppningsspåret, Pieces, startar med ett episkt solo som sätter standarden för hela albumet. Plans är plågsamt träffande i all sin vackra tomhet. Over It doftar You’re Living All Over Me lång väg. Och så Said the People som lockar fram en desperat sorgsenhet i Mascis röst, vilket inte minst återspeglas i texten. En text som också bevisar Js fenomenala låtskrivartalanger, vilket hela albumet präglas av. Kanske skivans allra bästa spår. All the people All the people drag me dowm All the people All the people that I know Save me Farm är ett alldeles otroligt bra album. Jag vill leta fram en femma, men nöjer mig med en mycket stark fyra. Påminnelsen om ett visst album från 1987 får mig att slå bort tanken om fem av fem. Men det här är, i mitt tycke, urtidsdjurens bästa album sedan just det albumet. Deras näst bästa album överhuvudtaget. Så bra är det. Och ändå står de där och ler, och bryr sig inte ett skit om vad man tycker och tänker. De bryr sig inte om bra recensioner och de bryr sig inte om dåliga recensioner. Är det inte så? Jo, visst är det så. She's been gone since yesterday Oh I didn't care Never cared for yesterdays Dödlig. Dinosaur Jr. får mig att känna mig dödlig.