The Radio Dept. - David År: 2009 Bolag: Labrador Betyg: 3/5 Text: David Winsnes Det finns inte ett släpp i världen som jag suktat efter så mycket. Inte ett enda släpp. Jag pratar om The Radio Dept.s nya EP. En release som minst sagt har varit stormfylld. Hösten 2007 – då var det beräknat att bandets album Clinging to a Scheme skulle släppts. Så här i efterhand känns namnet på skivan ganska ironiskt. För det dröjde fram tills nu, juni 2009 innan det svenska indiepopdepartementet äntligen kunde annonsera om att en ny EP var på väg. En ny EP alltså, inte ett album. Med The Radio Dept. vet man aldrig. Det är en sak som är säker. Detta konstaterande gäller inte bara osäkerheten vad gäller tider, utan också själva musiken. Debuten Lesser Matters var en ljuvlig shoegazeproduktion, indränkt i tjocka gitarrmattor. Pet Grief, från 2006, var ett steg mot den renare indiepopen. Nu är David här och man märker direkt skillnader. Skivan består av fyra spår, varav en är en remix av titelspåret, gjord av The Rice Twins. Den vanliga versionen inleder dock, och det är här man sticker ut en del jämfört med tidigare. Samtidigt som det är kännetecknande popmelodiöst så har man också valt att slänga in ett par syntar med smak av distorsion. Men det blir inte så bra som det brukar bli. Det här kunde ha varit vilket svenskt indiepopband som helst. Det lyfter aldrig, utan känns som en fas som bara ska passeras, ett mellanspår. Sedan kommer Messy Enough, den låt jag fastnar för. En melankolisk liten pärla som bryter av från föregående alltför glada pop. Det är en låt som kunde ha varit med på Pet Greif, som kunde ha varit med på Lesser Matters. Men efter några genomlyssningar blir det också smärtsamt uppenbart att det är en låt som skulle varit tämligen anonym på båda dessa album. Det är en låt som blir bra i den omgivning den har på David, men som annars kanske inte skulle ha varit lika utmärkande. The Rice Twins remix är direkt ointressant, en riktig felplacering och någonting som inte alls skulle ha funnits med. Avslutande The Idle Urban Contemporaries har potential men blommar aldrig ut. Låten är en vacker melodislinga med en i slutet viskande Johan Duncanson. Det låter tyvärr lite som en demoversion som inte är färdig, det låter som att bandet har gjort det lite lätt för sig. Jag tycker det här är en jobbig recension att skriva. Framförallt svår. För det första är det här inte en dålig EP. Det är ett alster som jag tycker de flesta band skulle ha varit nöjda med. Det är en gedigen trea, om man ska prata betyg. Men det är så mycket sämre än vad man hade hoppats på, än vad man faktiskt hade trott. Det låter bra men halvfärdigt. Ett förstadie i ett ofärdigt projekt. En konstig känsla, då man i bakhuvudet vet att bandet filat på detta släpp i evigheter och åter evigheter. Men kanske är det just det som det beror på. Ett band fullt av perfektionister och att det då istället slår åt fel håll. Jag vet inte, men det här är i alla fall inte det The Radio Dept. som man har varit vana vid. Ett av mina absoluta favoritband, det är vad dem är. En nära vän, det är så det känns. Någon man lärt känna de senaste åren, någon man har lyssnat på i alla tänkbara känslolägen och situationer. Och när de således valde att döpa skivan efter mig och mitt namn, då var det som att alla bitar föll på plats. Det här skulle bli så himla bra. Men det blev inte så himla bra. Och jag ska vara ärlig. Det gör ont inom mig när jag tänker på detta. De två senaste släppen har varit mil under den klass man hållit tidigare. Det känns som man går åt fel håll, att man håller på att försvinna in i en dimma där en massa band redan håller till. Förut stod man utanför den dimman, själva. Låt oss hoppas att det här är en engångsföreteelse. Ett snedsteg på vägen mot någonting större. För just nu känns det inte bra. Jag känner mig ledsen. Verkligen ledsen. Tills vidare, fram tills nästa gång, får jag trycka fram spår två. Lyssna och lyssna igen. Messy Enough. Talande för bandet.