Fleet Foxes 4 juli 2009 - Arvikafestivalen, Arvika Bandet som jag skulle kunna ha betalat hela biljetten för. De soundcheckar lite över tiden, precis som på förra årets Way Out West. Ändå lämnar ljudet en hel del att önska, men det går inte att frånkomma att J. Tillman och de övriga under denna timme bjuder på någonting utöver det vanliga, sångmässigt. Efter en för den oinsatte lyssnaren halvrolig inledning, får den superhypade låten White Witner Hymnal igång tältet. Den följs åt av en direkt hjärtekrossande version av Your Protector, en låt som jag själv rankar som förra årets absolut främsta, en låt som kommer nämnas under många, många år framöver. Publiken, som är betydligt större än för ett år sedan, är på fantastiskt humör och när det känns som att hela tältet viskar fram "Would you wait for me?", då är det rysningar längs kroppen, ståpäls och gåshud. Man fortsätter att avlossa de största låtarna från plattan och den tidigare EP:n, så som Blue Ridge Mountain, Tiger Mountain Peasant Song (som Robin Pecknold ensam på scen spelar på akustisk gitarr, precis som på WOW-spelningen) och Mykonos. Det är så perfekt utfört, så svårt att hitta några brister överhuvudtaget. Ett par av funktionärerna som delar ut vatten under konserten skojar lite med varandra när spelningen sätter igång, de puttar på varandra och låtsas spela luftgitarr, uppenbarligen ett lite harmlöst hånande av bandets lugna rock, deras "mysimage". Efter Your Protector har de tystnat och klappar entusiastiskt efter varje låt. Ytterligare två fans som Fleet Foxes vinner till sina hjärtan. Och absolut inte de sista. Ändå känns det som att någonting fattas sedan senast. Missförstå mig inte, det är himla fint, personligen en av de bättre konserter jag sett. Men efter Way Out West vet jag att de kan ännu mer. Publiken, jag en av dem, kan låtarna bättre denna gång, vilket skapar en annan sorts känsla gentemot förra året. Dock vet jag inte om det är positivt. Jag kan inte komma ifrån att förra årets tält hade en mer tät och magiskt andedräktig stämning. Det var som att man höll för andan för att man var rädd att förstöra någonting, vilket utmynnade i en särledes fin spelning. Problemet med årets Arvikaspelning är att den inte är lika bra. Den är bland det bästa som händer under de tre dagarna, men den är ändå inte som sin Sverigeföregångare. Kanske är det för att jag blev så knockad senast. Nu vet jag vad sin skulle komma. Efter denna lilla avhylning känns det nästan fel att sätta ett högt betyg. Samtidigt som det är fel att inte göra det. För visst är det svårt att inte älska Seattleskäggen när de mumlar någonting ohörbart skämt i micken som de skrattar åt, och sedan sjunger själen ur sig, flera gånger om. Kom gärna snart igen Fleet Foxes. Jag kommer vara där då också. 4/5 Text: David Winsnes Foto: Filip Mijatovic