FFO: No Age, (tidig) Iceage, Joyce Manor, Cloud Nothings, Kriminella Gitarrer
Har du närvarat under någon av de senaste Bloss-spelningarna är det möjligt att du har: (a) stukat näsan (b) stukat någon annans näsa eller (c) hört de spela någon av låtarna som förekommer på deras någorlunda sprillans nya självtitulerade platta Bloss. På dessa dryga trettio minuter lyckas Malmöbandet på något sjukt sätt öka intensiteten av deras musik från vad som redan var rätt så snabbt och punkigt till något helt annat. Inte är det nog med att de bemästrar den delen av sitt ljud som omfattar punken, men de lyckas också göra enormt soniskt-intressanta lugna melodier – något mellanting rent genremässigt som bäst beskrivs som emotionell indiepunk. Gitarr, bas, trummor, och sång – i en harmonisk oharmoni – allt i skickligt utförande under bangers, interludes och en dansk cover.
Blir man inte taggad av det feta gitarrljudet och dess feedback under “Intro” som stiligt glider in i följande låts första ackordläggningar, då blir man nog det av trumkompet som inleder “Mobylette” – blir man inte det så vet man nog inte vad som väntar en. Den första riktiga låten på albumet visar exemplariskt vad som gör Bloss till Bloss – en galen känsla för låtbygge och samspel instrumenten emellan. Allt skiner och glänser i sin dist. Samtliga får plats – kreativt trummande från trummisen Rasmus, galet feta basgångar av basisten Glen, sjuka riffs, och en okonventionell men verkligen underbar sång full av identitet från gitarrist och vokalist Carl-Emil. Den sistnämndas sjuka känsla för sångmelodier visas upp under hela plattan, men särskilt utmärkande i nästa låt – “Naiv”. En melodi med sjuk bredd som inte bara fungerar otroligt bra, men är så charmig att den verkligen greppar sig fast i hjärnan i flera dar. Vrålandet och finsången tar sig uttryck i något dumma men otroligt klyftiga texter på ett nästan poetisk sätt.
I stunderna mellan sången så visar Bloss tydligt och stolt hur både svängig och stökig instrumental de kan tillverka – kanske bäst exemplifierat under “Aldrig Mer” där de lugna stunderna bygger till inte bara ett men tre moshpit-inducerande kaosmoment, varav den sista är rent av förödande. I varje låt nästan skryter Bloss med mängden idéer de kan vanka fram, mycket i mellanspel men också i variationen av låtarnas byggstenar och instrumentaler. Med sin moped-tematik kör bloss vidare från “Blårök” med marscherande trummor in i en rad dundermelodier: I “Lika Bra För Mig att Se” finner vi kanske Bloss i sitt Blossigaste, med sina underbara uppbyggnader och mellanspel in i galet starka refränger och stökiga verser – nästan endast en lyssning bör övertyga en om att Bloss är ett band i världsklass; under “Vandriven” utforskar Bloss nya territorium med en kombination av posthardcore och Mascis-esque alternativrock, men fortfarande klockrent Bloss; och “Ingen Minns Ett Djur”, ger oss ännu en solklar Bloss-dänga.
“Sjagge” är kanske albumets punkigaste punkt, kanske inte helt konstigt om man gör en Gasolin-cover när man i grunden är punkband – men ändå ett intressant val då mycket av Bloss’ liverykte kretsar kring deras tolkningar av bland annat Veronica Maggios “Jag Kommer” – om inget annat, ett inspirerat och roligt val. “Sjagge” skapar också en bra avsatts för Bloss att fortsätta sina homeruns på, med de två avslutande låtarna “Det Som Vi Gjorde Idag” och “Tystnaden Faller”. Det näst sista spåret funkar nästan som avsatts den också, även om den likt resterande låtar är galet läcker i sin form och sitt uttryck så jobbar den, kanske inte i en lägre, men en ännu mer eftertänksam dynamik – för att “Tystnaden Faller” sedan ska komma in och decimera lyssnaren. Den sista låten smyger in med ett hätskt riff i ett gigantiskt gitarrljud för att bombardera en med albumets fetaste basljud och dess sjukaste bankande på trummorna – effekten blir nästan postmetal-aktigt. Dynamikmässigt skiftar låten mellan att hoppa upp på berg för att dyka ner i dalar och sedan smyga tillbaka ut genom dörren lika snyggt med en akustisk gitarr – resultatet blir ingenting annat än gåshud. Den sista Bloss-låten är också den bästa Bloss-låten.
Det finns en genomgående tematik i texterna kring osäkerhet, mognad, identitets-letande och avslut – en tolkning i kontext av att albumet spelades in med bandets egna avslut hängandes över dem. Än är det dock inte slut. Har du inte haft turen att närvara under de senaste Bloss-spelningarna, ja då har du din sista chans just idag på Plan B. Efter det finns Bloss aldrig mer, enligt trion själva. Presens idag. Preteritum imorgon. Ett evenemang som helt enkelt inte får missas. Dessa karismatiska grabbar är unga och vi sitter spänt och inväntar deras nästa musikaliska äventyr, vad det nu kommer att ta form som samt om eller när det sker – det vill säga, när samtliga blåmärken och näsben läkt efter kvällens spelning. Till dess har vi ett av 2024:as bästa svenska plattor att spränga sönder trumhinnorna med, av ett av de lätt bästa banden som uppstått från Malmös kulturscen.
Betyg? Bortblosst.
Leave a Reply